Livet efter 40....

Ja då kom den stora dagen, eller stora och stora. För mig känns det lika bra att fylla 39 som 40. Nu för tiden är jag bara så glad att få bli ett år äldre. Så något stort kalas blev det inte. Jag hade som vanligt min släkt här men istället för fika bjöd jag på middag. Vi åt kräftor och räkor, västerbotten paj med tillbehör och kycklingpaj samt en härlig grekisk sallad. Mums! Vi satt ute hela natten för det var så varmt i luften. Vilda och zäta var också med och det tyckte jag var så roligt. Det är så skönt när man kan ha med sig hundarna också utan att behöva stänga in dem någonstans för att gästerna är rädda. Dagen efter började jag med en kopp "gokaffe" eftersom jag av min älskade bror fick en Nepressomaskin som jag provade. Sen åkte jag och Amanda ut i skogen och plockade blåbär. Vi fick ihop någon liter som vi rensade och frös in. Av min gulliga moster med familj fick jag en assistent så hädanefter kan jag numera baka bullar på en liter mjölk istället för en halv.

På själva födelsedagen hade jag bokat bord på en lite gemytlig restaurang i Åkersberga för familjen. Det var så härligt, inte bara för att vi åt så god mat utan främst för att det är så sällan som hela familjen sitter ner i över två timmar och bara pratar med varandra. Det var otroligt uppskattat och något som jag gärna gör om igen.

Dagen efter min fest med släkten kände jag att jag hade ont i halsen men åkte och jobbade en timme på söndagen. jag kände att jag var lite yr och när jag kom hem kl 21.00 hade jag feber. Fick ringa och säga att jag var sjuk och på den vägen har det nu varit i två veckor! Det började med halsont och värk i lederna samt hosta och utvecklades till bihåleinflammation, öron samt ögoninflammation och feber hela tiden. Nu äter jag penecillin men har fortfarande feber och tryck i öron och huvud. Är sjukskriven denna vecka men om det inte blir bra fort nu så kommer jag inte att orka jobba på måndag. Det tar så mycket kraft och ork av att ha feber hela tiden och samtidigt blir jag så rastlös och irriterad när jag inte orkar göra något. Allt detta hände när jag fyllde 40......

Nåja jag blickar framåt och tänker på allt roligt jag har framför mig och räknar med att snart bli frisk igen. Vilda och jag är anmälda till valpkurs (har missat de två första ggr) sen ska jag gå en spårhelgs kurs då jag tar med mig båda hundarna och en valphelgskurs i dec (då ska jag väl vara frisk). Vi ska även gå på en collieträff i Täby som lokaldistriktet anordnar och det ser jag jättemycket fram emot, att få träffa en massa collieälskande människor och deras hundar. Vildas utveckling då...jo nu har hon tappat div tänder både i nedre och övre käken och hon tappar också en hel del babyull. Hon är en så duktig att klippa klor och klippa håret under tassarna på och att borsta. Hon står på mitt trimbord och eftersom hon är lite höjdrädd står hon som ett ljus, men hon tar belöningar där uppe så hon är inte paralyserad av skräck, så varje söndag har vi en stund med pedikyr och borstning. Vi tränar förstås på sitt/ligg och stanna kvar samt den vardagliga ögon kontakten. Sen tränar vi även på att inte göra något alls (passivitet). Hon är en fröjd att gå i skogen med då hon är lös men jag har henne alltid kopplad när vi går i området hemma eftersom det är så mycket bilar och de har hon ingen respekt för. Hon pratar (eller skriker...) precis som sin mamma när det kommer folk hem till oss och speciellt när Amanda kommer hem från stallet eller skolan. Vi är så himla nöjda med denna guldklimp och ser fram emot att få tillbringa många roliga år framöver med henne.

Nu ska man få det att gå ihop...

med allt vad det innebär när sommarlovet är över och jag börjar jobba igen. Som tur är dröjer det två veckor tills barnen börjar sina skolor och sen har jag fantastiska Katarina som kommer en timme mitt på dagen för att ta ut hundarna och ge Vilda sin lunch. Det är nog mest jag som lider,men roligast skulle det ju vara om man kunde ha med sig hundarna på jobbet.

Vad gäller hunderiet har jag spårat en del med Zäta men jag tror fortfarande inte att han riktigt vet vad han ska göra och inte jag heller för den delen....och lilla Vilda har fått ett eget litet godisspår och hon var riktigt uthållig med att leta och nosa sig fram till godbitarna. Jag har också gjort några uppletande med båda samt tränat en hel del lydnad med Zäta med varierande resultat. Vilda har fått vara med på klubben och vara ute på planen för att socialisera sig lite ;) det är full fart men det är mer den passiva träningen som behöver tränas. I bilen ligger hon jättefint men att bara vara stilla på plan eller i kopplet är inget madame föredrar. Mer action skriker hon.....så det är nu nästa steg att bara vara med i miljöer och inte göra något. Hon är en riktigt påhittig tjej, just nu har hon kommit på att hon kan bada i vattenskålen och att toaborsten behöver bäras ut och läggas på mattan i vardagsrummet.....och hon är alldeles, alldeles underbar.

snart jobb!

Tänk att snart är mitt långa sommarlov slut. Inget vara för evigt känns ganska aktuellt just nu. Det här lovet har varit riktigt bra, både vad gäller väder och aktiviteter. Först våra veckor hemma med mycket ridning och träning av Zäta sen kom älskade lilla Vilda hem till oss- Amandas och min Kroatien resa är ett minne för livet och våra dagar i Ångermanland hos pappa och Anita är alltid lika underbart. Men snart är det dax att börja ett nytt läsår och nya äventyr. Det blir en hel del omorganisationer på jobbet samt nyanställda så det blir nog spännande, men när man är med valp vill man ju inget hellre än att bara vara hemma (ja när de är vuxna också för den delen). Det är då tankarna kommer hur man ska kunna leva på sin hobby. Nåja det är väl få förunnat och frågan är om hobbyn skulle bli lika rolig när man har det som ett levebröd. Tänker ofta på min tid när jag jobbade på zooaffären och fortfarande hoppar jag ju in där ibland och bara njuter av att träffa alla nya och gamla vänner och bekanta som handlar där. Jag blir alltid så inspirerad av att prata och hjälpa kunder och gå omkring och botanisera bland alla varor och som vanligt handlar jag alldeles för mycket när dagen är slut. Skönt var det också att börja kl 10 på morgonen för då hann jag ut en långpromenad eller tränade hundarna innan vi gick till jobbet, oftast var Nico med men inte alltid. I bland tror jag att det är skönt för dem att vara hemma ett par timmar i lugn och ro också.

Nu till härliga Vilda! Hon är bara så rolig. I början vägrade hon att komma in från tomten även om Zäta alltid kom så skulle hon bara....jag gick då ut till henne en liten bit bort och visade godis och då kom hon och jag klickade och så fick hon godiset sen jobbade jag mig längre och längre så att jag tillslut stod i dörren. Nu kommer hon som en projektil när jag ropar, springer in och sätter sig på hallmattan och väntar på sin belöning. Snacka om att det är bra när de är godissugna. På väg hem från norrland svängde vi in till Ikea i Sundsvall och köpte en liten plastpall som vi har börjat klickerträna på. Hon vet nu att hon ska stå med frambenen på pallen och nu är nästa steg att hon ska börja förflytta bakbenen lite. Hon tycker att det är så roligt att träna men det är bara små korta pass som gäller, ibland bara 3-5 klick. Vi leker också en hel del och nu bjuder hon själv in till kamplek. Hon hämtar sina leksaker och kommer och vill att man ska dra i dem. Ett riktigt vilddjur kan hon också vara, morrar och biter, gräver och får fnatt! Hon älskar att krypa in under sängen när hon ska sova eller så ligger hon på rygg i en skön avslappnad stil. Vad som än händer och hur vi lyckas med träning och tävling eller ej så vet jag redan nu att vi kommer att ha så kul ihop och det är prio nr 1 för mig. Kram

sommar och sol

I sommar har Amanda och jag haft förmånen att få åka till kroatien och bara haft det gott. Vi har ätit otroligt god mat och snorklat samt sett ett fantastiskt fint landskap. På bilden var vi i en nationalpark där man kunde bada vid ett vattenfall. Tyvärr hade jag lyckats bränna mig så det var bara att se på när Amanda och Marita badade. Vattnet var alldeles blågrönt och klart. Vi provade även på att snorkla en annan dag och det kan jag verkligen rekommendera, en helt annan värld kändes det som om man besökte när man låg under vattnet och bara njöt.

Vi var där i en vecka och när vi kom hem åkte vi direkt och hämtade Vilda som varit hos uppfödaren under tiden och busat och haft kul. Två dagar senare åkte jag till Mironik´s kennelläger och fick vara med i ett par timmar på Klick och Trick, det var jättekul, men eftersom vi skulle åka till pappa i Ångermanland nästa dag var jag tvungen att åka igen för att packa om och städa huset men jag är glad att jag hann vara med ett litet tag i alla fall. Nästa år ska jag boka in hela veckans läger och jag längtar redan!

Samma dag vi skulle åka till pappa hade jag hovslagaren på morgonen och 10 min innan jag skulle till stallet blir Vilda getingstucken i nosen, hon skrek inte men for bakåt och krafsade och drog med nosen i gräset. Ringde vetrinären men de sa att jag skulle hålla koll och bara åka in om hon svullnade upp ordentligt. Jag tog med mig henne till stallet och hon var precis som vanligt. Hon fick hälsa på hovslagaren och vara med under tiden i allt smällande och bankande och även det gick jättebra.

Bilresan till pappa tog nästan 7 timmar. Hon är så duktig och ligger i sin bur bak bredvid Zäta. Så skönt att hon nu är lugn i bilen tycker jag. När vi kom fram var det ytterligare en ny miljö för Vilda. Vi bor i vår lilla bagarstuga på pappas gård och det är litet men riktigt mysigt. Hon stövlade in där som hon inte har gjort annat. När vi packat upp fick hon hälsa på pappas sheltietik maya och min fasters lapphundstik Likka, alla hundar uppförde sig så bra. Zäta kände sig som en tupp i en hönsgård med alla sina tjejer. Under dessa dagar hos pappa har Vilda fått åka båt, simmat, följt med på skogspromenader och smakat surströmming...och det tyckte hon om. Ja det var lite av spadet som rann ut när pappa öppnade burken och där låg hon hela kvällen och gottade sig. Vilda fick också träffa pappas får och det var uppskattat av henne men inte av fåren som sprang iväg när hon kom skuttande med sin härliga uppsyn. Näst sista dagen skulle "grabbarna" på gården dvs min pappa, bror och min man samt son skjuta prick på en måltavla med ett gevär, de gav sig iväg från gården men jag tog tillfället i akt att få lite skotträning och även det gick jättebra.

Det känns verkligen som om vi har haft en händelserik och lång sommar (kanske för att jag är uppe 06.00 varje morgon...) och än är den inte över. Kram

Snart dax

för Amanda och mig att åka till Kroatien. Det ska bli så mysigt att få åka iväg och ha lite kvalitetstid tillsammans. Vi ska bo hos min kompis Marita som har en lägenhet där. Micke och Mathias kommer att vara hemma och även de ska göra lite saker på tu man hand här hemma, därför kommer Vilda vara hos hennes uppfödare medan vi är bortresta. Tänk vi har bara haft henne knappt en vecka men det känns som om hon har bott här en längre tid. Jag bara älskar hennes svansföring...kan inte få nog. Nu har hon varit med mig och Z i skogen. Jag får bära henne en bit först eftersom jag vill in i skogen innan jag släpper henne. Hon struttar på och bär på kottar och kollar vad Z gör. Men hon tycker inte om när korparna kraxar, då far hon iväg ett par meter men kommer tillbaka och fortsätter gå tillsammans med oss. I morse ute i trädgården visade jag henne metallapporten och vi lekte med den och vips tog hon den och kom till mig, det kändes så underbart. Vi har också konstaterat att hon är en ulv i fårakläder....så söt men jäklar vilket temperament hon kan visa.

Njörvar och Amanda har haft härliga dagar, de har ridit tillsammans med kompisar till hästbadet och badat. De hade matsäck och fika med sig som de åt och Njörvar tyckte mycket om mariekex! Nu har även tölten lossnat och det känns så skönt.

Uppe med tuppen....

...eller rättare sagt uppe med Vilda. Bloggen har väl aldrig uppdaterats så ofta som den gör nu, men å andra sidan var det länge sen jag var uppe så här tidigt när jag är ledig. I dag var hon först uppe vid 3.30 men då bara för att kissa och sen gick vi och la oss igen och då sov hon till den vanliga tiden 5.30. Nu har hon ätit, rastats och lekt. Känner mig verkligen som en småbarnsmamma igen=). Hon sysselsätter sig gärna med att leka, tugga och bära runt på div. leksaker (läs skor). Hon har en massa leksaker från zooaffären men också teskedar, petflaska, påskäggshalva, tomma toarullar etc. Hon älskar leksaker med päls på och även taggiga sådana. Bäddar ofta och gnäller lite innan hon ska lägga sig ner och komma till ro. En glad tjej med mycket fart och alldeles underbart söt förstås! Hon bryr sig inte om dammsugaren, gräsklipparen, elvispen och är galen i rinnande vatten!

Dagarna med Vilda....

...rullar på. Hon är en härlig tik med många fina sidor. Jag har nu börjat klicka henne för ögonkontakt och när hon kommer spontant, det går riktigt bra. I går var hon med till stallet och träffade Njörvar. Hon tyckte att han luktade så gott och slickade han t.o.m i örat! Vi har även varit en mycket kort tur i skogen, mest för att få lite annan miljö och för att få åka korta bilturer annars är det trädgården som gäller. Nätterna går jättebra, hon har en "galen" timme mellan 20-21 innan hon kommer till ro och ska somna då hon går bärsarkargång här hemma och är mer vild än tam =) sedan sover hon hela natten fram till 05.30 då det är dags att gå ut och rasta sig. Som sagt dagarna med Vilda rullar på och det känns jätteroligt med denna livliga krabat.
Vill också passa på att gratulera Annica med Prima till fina 461 poäng på korningen. Ett stort hurra!!!!!

Mironik´s Elvira Madigan

Nu har vårt lilla charmtroll Vilda kommit hem till oss. Resan hem i bilen gick bra, Amanda satt med henne bak i bilen. Hon var vaken nästan hela resan men låg ner efter ett tag, lite pip men sen lugnt. Zäta var också med i bilen fast i sin bur längst bak. När vi kom fram var det så varmt, full sol och 28 grader. Vi släppte ner Vilda på tomten och hon traskade runt och utforskade sin nya omgivning, hon hjälpte t.o.m till med att beskära rosorna och favoritsysslan, äta jord och gräva i rosenrabatten. Zäta låtsades inte om att hon fanns och Vilda brydde sig inte om honom, de hälsade på varandra och sen var det bra med det. Hon har trots värmen ätit bra så aptiten verkar vara på topp än så länge. På natten sov hon i den nyinköpta tygburen ända till kl 5 i morse, då ville hon ut och kissa och bajsa sen var det fullt ös med leksaker och tuggben till kl 8 då hon efter att ha ätit slocknade under soffan så då passar jag på att blogga. I dag ska vi ner till zooaffären och hälsa på Angelica och co samt se om vi hittar några roliga saker. Senare ska jag åka till klubben med Zäta och träna men då får "lillasyrran" vara hemma.

Firning

I dag är det en stor dag för mig för i dag är det 5 år sedan jag avslutade mina behandlingar för min cancer! Efter 5 år anses man vara frisk av läkarna och de återbesök jag nu kommer att gå på är mer koll på ev. biverkningar av behandlingarna. I kväll ska jag äta något gott och mysa med min familj. Livet är bra skört, det är ingen av oss som faktiskt vet när/om man blir allvarligt sjuk men en sak vet vi säkert och det är att vi alla ska dö. I bland sköljer allt över mig och oftast när jag är ledig och har tid att tänka och reflektera över livets stora frågor. Jag har varit med om så mycket och är verkligen tacksam över att jag nu är frisk och att jag har familj med två underbara barn som också är friska. Jag vet hur det är att vara nära någon man älskar som är allvarligt sjuk och den maktlöshet jag kände över att inte kunna göra den personen frisk. Jag tänker på mina barn som hade en tuff tid då jag var sjuk, på min man, min bror och pappa som redan gått igenom en cancersjuk person i familjen när min mamma var sjuk och som tillslut dog i sviterna av lungcancer 1995, nu var det min tur att få cancer...och för alla (inkl mig själv) var cancer ett neg. laddat ord som var lika med döden. Därför använde vi inte ordet cancer inför våra barn utan sa att jag var sjuk och att jag kanske skulle må illa, tappa hår etc av sjukdomen. Det var tufft för dem men som tur var mådde jag bra under mina behandlingar och jag slapp tappa håret eftersom jag kunde ha en ismössa på mig när jag fick cellgifterna och det gjorde att hårsäckarna tillknäpptes och giftet nådde inte dit ut. Men mycket kom också senare när de förstod att det var en allvarlig sjukdom jag hade haft och också deras egna rädslor av att bli sjuka eftersom jag var så frisk den dagen läkarna sa att jag var sjuk. Det var inget som syntes utanpå kroppen och alla blodvärden var toppenbra, hur kan då en liten ärta på halsen orsaka en så allvarlig sjukdom?

Något jag gjorde flera gånger om dagen då jag var sjuk var att upprepa ett mantra för mig själv där jag sa: jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk... och så hittade jag en lyckokänsla i kroppen som förhoppningsvis frigjorde en massa endorfiner som hjälpte till att läka kroppen. Självklart var jag också ute i skogen på långa promenader med hundarna. Det är klart att cellgifter och strålningen var det som gjorde mig frisk men jag tror mycket på att lokalisera positiva känslotillstånd i kroppen för att må bra.

Jag hade en fantastisk kvinnlig läkare på Hematologen. Hon fick mig att känna det som om jag hadefått en kraftigare typ av förkylning och sa ofta: dig ska vi bota! Det är sånt som jag behövde höra. Hon var så professionell, hon såg min ångest och hörde min oro och fick mig att bli lugnare. Hon hade ett bemötande som var fantastiskt på många sätt, för det värsta som kunde hända mig var att jag skulle få en läkare som antingen tittade på mig med sorgsna spanielögon och som tyckte synd om mig eller en person som inte hade förmågan att lyssna och försöka sätta sig in i hur jag upplevde sjukdomen. När jag pratade med henne om varför just jag skulle få cancer svarade hon att jag skulle vara tacksam över att jag fått en av alla 300 olika cancerdiagnoserna för den här hade en god prognos, det kunde vara värre och det enda som skiljer oss åt är att jag vet om att jag är sjuk och kan behandla men vi andra vet inte när vi blir sjuka eller i vilken form ännu. Jag kom ihåg en gång när jag ringde på hennes telefon och kände allt möjligt i kroppen och var hysterisk så sa hon lugn, nej du Annica nu är du en riktig neurotiker och nu ska du få svar på alla dina frågor....efter det samtalet var jag lugn en tid igen.

2009 när jag skulle på återbesök fick jag beskedet att min läkare hade avlidit i sviterna av en hjärtinfarkt. Hon hade segnat ner innanför dörren i sitt hem på hallgolvet efter att ha varit ute i julstressen och julhandlat (hon hade precis blivit mormor). Ja min läkare hade rätt. Vi vet ingenting om hur morgondagen eller ens nästa timme ser ut, plötsligt kan hela ens liv kastas omkull. Det vi kan göra är att njuta av varje tid som vi känner oss tillfreds med livet, sluta stressa och glädjas åt de små guldkornen i livet för de är många om man bara tar sig tid att upptäcka dem, behåll sen känslan och lagra den och ta fram den i stunder då det känns motigare i livet.

Kram

Besök hos Mironik´s kennel igen

I går åkte jag till Monika på kennel Mironik´s i Alunda för att träffa "Vilda" igen, nu var de 6 veckor gamla och när jag kom fram var alla utomhus. Jag hade med mig en vetbed som jag lät vara kvar där så att det ska finnas lite trygga dofter med oss hem när det är dags.

Jag träffade också Ingela Pettersson som ska ha en hanvalp ur kullen. Det var så roligt att träffa både valparna och Monika och Ingela som har så lång erfarenhet av både hundträning och collie!

Vår lilla "Vilda" kommer att göra skäl för att heta Vilda vill jag lova! Så häftig hund med massor av attityd, kamp, social och jäklar anamma. Det var så man blev tårögd av lycka när hon for runt och bet och slet i allt samt pussades och svansen gick som en propeller.

På förmiddagen när jag var ute på promenad i skogen med Zäta var det så nära att han blev huggormsbiten! Han sprang precis förbi änden av en huggorm som låg helt utsträckt på stigen framför. Jag fick stanna Zäta eftersom det här var precis i slutet av stigen där vår bil stod parkerad utmed stora vägen. Zäta fick stanna men tydligen tyckte ormen att han var alldeles för nära för den reste sig upp mot Zäta och fräste och väste som en katt! Har aldrig hört det tidigare. Som tur var kan Zäta backa på kommamdo så han backade ut nå´n meter till innan jag kunde få bort ormen och själv ta mig till bilen. Jag rös hela vägen hem i bilen men är så glad över att han inte blev ormbiten.

I går kväll kunde jag inte hålla mig utan åkte till klubben halv nio och tränade lite lydnad, det var ju lite svalare ute den tiden. Jag tränade på rutan, fjärren och kvartshalter och metallapporten. Det gick riktigt bra trots att metallen inte är Zätas favorit tar han den och kommer in men greppet är inte det bästa. Har nu anmält mig till tävling i höst, vill gärna ha ett mål att träna mot så i kväll ska jag upp igen och trana med Annica och Prima.

Sommarlov

Nu äntligen har jag gått på sommarlov! Känns helt underbart att få vara ledig så länge på sommaren. Jag och Amanda har också varit och hälsat på lilla "Vilda" som den nya familjemedlemmen kommer att heta. Vi hoppas på att vi får köpa tik nr 2 för hon verkar vara en liten tjej med skinn på näsan och lite "full ifan" i blicken =)

Hela kullen var otroligt fina och sociala så allt känns bara bra!

Har redan varit nere hos Angelica på zooaffären och titytat ut ett fint rosa (!) halsband som kommer att passa henne perfekt! Så roligt och få handla nya saker.

I helgen var jag och Annica (Prima) och tittade på lydnads SM i Solna. Vädrets makter var dock inte med oss men det gjorde inget, såg många fina agility och lydnadsekipage och träffade massor av gamla och nygamla bekanta!

Tänkte för mig själv att det här är livet, att trotsa vädret och fylla sina dagar med det jag mår bra av, nämligen hundträning, skogspromenader, vänner och en o annan ridtur.

Ska ha det som motto när jag börjar jobba igen i mitten av augusti, att fylla mina dagar med något kul=))

Har också börjat träna Zäta igen, fick nog en hel del inspiration av SM och alla vänner. Zäta njuter i fulla drag och så även jag! Häromdagen när jag skulle hjälpa en vän med sina två hundar var Zäta med som "kurshund" och jag tänkte att; gud vad han kan konsten att koppla av och på...hela tiden var han runt mig medan jag pratade och vid minsta vink kom han in fullt på och gjorde det jag bad om för att i nästa minut ligga ner och koppla av på planen med ögonen stängda.

Fokus i vår träning är nu att återuppta rutan igen och nöta in position sen hoppas jag på att kunna starta en till lyd 3:a igen till hösten eller sensommaren! Skulle vara så kul om det blev en uppflyttning ionnan vintern. Hoppas ni alla mår bra!

Kram

Nytillskott!

I dag har Amanda och jag varit hos Monica på Mironiks kennel där vår blivande familjemedlem föds upp. I dag var de tre veckor gamla men ändå fulla av liv och rörelser. De vinglade fram med krökt svans över ryggen och visade redan att de är redo att ta för sig av livet! Helt fantastiskt tycker jag att dessa individer kommer att förgylla tillvaron hos ett antal familjer med allt vad det innebär. Nästa gång vi kommer att hälsa på är de 5 veckor så då har det hänt grejer. Vi får se om vi kan hålla oss i 14 dagar.
Dagarna med Njörvar går bara bra, snart släpps han ut på sommarbete vilket är en fröjd att se. Nackdelen är att han trots banthage nattetid ändå får ett riktigt rejält sommarhull. Fast är man 17 år så ska man väl få ha lite hull på kroppen sommartid.
I dag tävlade duktiga Annica och Prima sin första lydnadstävling och det slutade med ett 1:a pris och en 1:a placering!!! Ett stort grattis till detta duktiga ekipage. Kommer att bli riktigt roligt att följa deras tävlingskarriär framöver.
Snart stundar ett välförtjänt sommarlov, känns efterlängtat vill jag lova...
Må så gott och ta hand om varandra. Kram

Tänk att så lite kan bli så mycket....

Nu har jag haft ett sportlov och det blev väl inte riktigt som jag tänkt mig då jag fick en smäll i nacken när jag var ute och red i onsdags. Amanda och jag passade en till häst under lovveckan och vi skulle ut och rida tillsammans i onsdags. Sagt och gjort red vi ut i det vackra vårvädret och på vägen hem drog plötsligt hästen jag red på ner huvudet och slet tyglarna ur händerna på mig. Allt gick så fort, jag for fram men huvudet kastades bak och sen fram med en smäll, allt var över på ett par sekunder och jag tänkte; shit vilken smäll, men det gjorde inte så ont då. Inte förrän på fredagen då jag började känna mig öm och stel- På lördagen hade jag lovat att hjälpa till i zooaffären bara att stå i kassan och ta betalt. Det var så roligt men värkte hela tiden i nacke och rygg. På söndagen var det rent ut sagt förjäkligt, vilken smärta, sov inte många timmar under helgen. Dagtid var det bäst då jag höll igång stående men det var ett helt företag att lägga sig, kliva upp, ta på sig kläder etc. blev helt handikappad och frusterad samt på mycket dåligt humör. På måndagen gick jag ner till min läkare och hon konstaterade att det var en typ av whiplash skada jag åtdragit mig, hon skrev ut starkare smärtlindring samt rekommenderade mig att gå till en kiropraktor. Kroppen måste läka ut det själv men med lite hjälp av kiropraktorn. Tog bussen hem och det var inte kul för nacken, gud vad de kör ryckigt dessa busschaufförer! fick parera hela vägen hem. I dag har jag varit hos kiropraktorn, snacka om att jag hade låsningar i ryggen, nacken tog han inte nu utan det får bli nästa vecka, men det lät som ett smatterband när han tryckte till i ryggen, jätteobehagligt då, men skönt efteråt för då fick jag mer rörlighet i nacken också. Har fått domningar i lillfinger och ringfingret efter detta men det är ju ett litet bekymmer då jag jämför med värken. Blir hemma ett par dagar till från jobbet sen ska jag väl kunna köra bil som vanligt.
Kram

Så kom då dagen....

då det var dags för oss att ta det svåra beslutet att låta Nico få somna in för gott. Fy f-n vad det var och är svårt på alla sätt och vis. Nico har ju under flera år varit skruttig på flera fysiska plan men alltid varit glad och pigg i sinnet och alltid kämpat tappert under alla undersökningar. I bland tog jag med honom på en lite längre promenad och han var så glad fastän kroppen inte höll ihop längre.

Efter senaste sjukhusvistelsen då han blev inlagd fann de en tumör på testikeln och jag bestämde mig för att inte operera honom då hans kropp för övrigt inte mådde bra. Det som fick mig att ringa vetrinären var när han inte kunde kontrollera blåsan längre. Han började allt oftare kissa inne och sista gången gick han och gömde sig under bordet i vardagsrummet. Då förstod jag att det var dags att låta han somna in.

Jag tog ledigt från jobbet och tillbringade dagen tillsammans med honom (jag smet iväg till stallet på dagen för att det var så tufft att se honom också och vänta). Vi gick en långpromenad i strålande sol, åt godsaker och kramades. Kvällen innan var jag tvungen att hämta honom och lägga han i sängen under täcket bredvid mig och jag hulkade och grät och nästan krampaktigt försökte hålla honom kvar, efteråt kanske inte det var det bästa för Nico men jag var tvungen .

Jag skulle kunna fylla sidor med hur mycket jag/vi älskade honom och allt vi har gjort tillsammans under 11 år, för mig hade han allt jag kunde önska mig och saknaden är enorm och det kommer aldrig finnas någon hund som kommer lika nära mig som han gjorde.

När så det var dags för att åka bröt jag ihop fullständigt. Amanda hade bestämt sig för att åka med och i efterhand är jag så glad att vi båda fanns med honom tills hjärtat slutat slå...innan han somnade var han så glad, Amanda matade honom med godis och de gjorde sitt pusstrick flera gånger som hon hade lärt honom. Vi grät floder båda två men pratade fina och roliga minnen och busade med honom in i det sista och han somnade in så fridfullt bredvid Amanda.

Shit vad det är jobbigt!!!

Nya jobbet

Så nu har jag jobbat 1 vecka på mitt nya jobb i Täby och det känns verkligen bra. Även om jag ibland känner mig totalt förvirrad och bara irrar runt utan att få någonting egentligen gjort. Trots att lokalerna inte är stora tar det tid och energi att lokalisera sig, att veta vart allt ligger någonstans, alla rutiner etc. Som tur är har jag ett härligt gäng kollegor runt mig och jättefina barn som mer än gärna hjälper till.
Just nu vill jag att snön ska försvinna så att min träning med Zäta kan komma igång mer. Han är definitivt ingen hund som tycker om kyla eller väta (skönt för mig...) även om han gladeligen vill tränas i snön ner till 5 minusgrader om han hålls igång. Blir det lägre temperaturer får han lätt kramper och hoppar på 3 ben. Vi har tränat lite apportering och det är inte vår starka sida men efter att ha vilat ett tag var han jättetaggad och hade ett bra grepp och ingång med apporten i mun, kul =))

I går åkte jag och Zäta ut till Tiina Nyberg och gick en promenad tillsammans med hennes nytillskott, en tervvalp nu 17 veckor som jag för tillfället tappat namnet på. Han var supersöt och Zäta och han gick verkligen bra ihop. Efter promenaden gick vi in en liten stund och fikade, hundarna lattjade runt lite innan de lade sig och kopplade av.
Efter en stund kom Tiinas katt Flörtis fram mot Zäta och ställde sig ett par meter ifrån och "pratade", Zäta fixerade blicken och hade nog hoppats på att Flörtis skulle gå därifrån, men hon kliver lugnt fram ett par steg till vilket får Zäta att vika av med blicken och låtsas som om han inte ser henne längre. Jag riktigt såg hur han blundade och hoppades på att när jag öppnar ögonen kommer hon att vara borta, fy vad det var obehagligt tyckte han. Flörtis bestämde sig då för att hans kind såg så där kramgosig ut så hon gick fram och skulle stryka sig mot honom när Zäta plötsligt fick nog och miniexploderade av rädsla och sprang runt min stol och satte sig bredvid mig och bad: Snälla ta bort den, jag dör annars!
Som tur var uppskattade inte katten heller Zätas minst sagt instabila beteende så hon gick vidare.....och Zäta pustade ut.

Åkte hem med ett leende och tänkte att fasiken vad roligt det är med hunderiet!!!!