Firning

I dag är det en stor dag för mig för i dag är det 5 år sedan jag avslutade mina behandlingar för min cancer! Efter 5 år anses man vara frisk av läkarna och de återbesök jag nu kommer att gå på är mer koll på ev. biverkningar av behandlingarna. I kväll ska jag äta något gott och mysa med min familj. Livet är bra skört, det är ingen av oss som faktiskt vet när/om man blir allvarligt sjuk men en sak vet vi säkert och det är att vi alla ska dö. I bland sköljer allt över mig och oftast när jag är ledig och har tid att tänka och reflektera över livets stora frågor. Jag har varit med om så mycket och är verkligen tacksam över att jag nu är frisk och att jag har familj med två underbara barn som också är friska. Jag vet hur det är att vara nära någon man älskar som är allvarligt sjuk och den maktlöshet jag kände över att inte kunna göra den personen frisk. Jag tänker på mina barn som hade en tuff tid då jag var sjuk, på min man, min bror och pappa som redan gått igenom en cancersjuk person i familjen när min mamma var sjuk och som tillslut dog i sviterna av lungcancer 1995, nu var det min tur att få cancer...och för alla (inkl mig själv) var cancer ett neg. laddat ord som var lika med döden. Därför använde vi inte ordet cancer inför våra barn utan sa att jag var sjuk och att jag kanske skulle må illa, tappa hår etc av sjukdomen. Det var tufft för dem men som tur var mådde jag bra under mina behandlingar och jag slapp tappa håret eftersom jag kunde ha en ismössa på mig när jag fick cellgifterna och det gjorde att hårsäckarna tillknäpptes och giftet nådde inte dit ut. Men mycket kom också senare när de förstod att det var en allvarlig sjukdom jag hade haft och också deras egna rädslor av att bli sjuka eftersom jag var så frisk den dagen läkarna sa att jag var sjuk. Det var inget som syntes utanpå kroppen och alla blodvärden var toppenbra, hur kan då en liten ärta på halsen orsaka en så allvarlig sjukdom?

Något jag gjorde flera gånger om dagen då jag var sjuk var att upprepa ett mantra för mig själv där jag sa: jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk... och så hittade jag en lyckokänsla i kroppen som förhoppningsvis frigjorde en massa endorfiner som hjälpte till att läka kroppen. Självklart var jag också ute i skogen på långa promenader med hundarna. Det är klart att cellgifter och strålningen var det som gjorde mig frisk men jag tror mycket på att lokalisera positiva känslotillstånd i kroppen för att må bra.

Jag hade en fantastisk kvinnlig läkare på Hematologen. Hon fick mig att känna det som om jag hadefått en kraftigare typ av förkylning och sa ofta: dig ska vi bota! Det är sånt som jag behövde höra. Hon var så professionell, hon såg min ångest och hörde min oro och fick mig att bli lugnare. Hon hade ett bemötande som var fantastiskt på många sätt, för det värsta som kunde hända mig var att jag skulle få en läkare som antingen tittade på mig med sorgsna spanielögon och som tyckte synd om mig eller en person som inte hade förmågan att lyssna och försöka sätta sig in i hur jag upplevde sjukdomen. När jag pratade med henne om varför just jag skulle få cancer svarade hon att jag skulle vara tacksam över att jag fått en av alla 300 olika cancerdiagnoserna för den här hade en god prognos, det kunde vara värre och det enda som skiljer oss åt är att jag vet om att jag är sjuk och kan behandla men vi andra vet inte när vi blir sjuka eller i vilken form ännu. Jag kom ihåg en gång när jag ringde på hennes telefon och kände allt möjligt i kroppen och var hysterisk så sa hon lugn, nej du Annica nu är du en riktig neurotiker och nu ska du få svar på alla dina frågor....efter det samtalet var jag lugn en tid igen.

2009 när jag skulle på återbesök fick jag beskedet att min läkare hade avlidit i sviterna av en hjärtinfarkt. Hon hade segnat ner innanför dörren i sitt hem på hallgolvet efter att ha varit ute i julstressen och julhandlat (hon hade precis blivit mormor). Ja min läkare hade rätt. Vi vet ingenting om hur morgondagen eller ens nästa timme ser ut, plötsligt kan hela ens liv kastas omkull. Det vi kan göra är att njuta av varje tid som vi känner oss tillfreds med livet, sluta stressa och glädjas åt de små guldkornen i livet för de är många om man bara tar sig tid att upptäcka dem, behåll sen känslan och lagra den och ta fram den i stunder då det känns motigare i livet.

Kram