Firning

I dag är det en stor dag för mig för i dag är det 5 år sedan jag avslutade mina behandlingar för min cancer! Efter 5 år anses man vara frisk av läkarna och de återbesök jag nu kommer att gå på är mer koll på ev. biverkningar av behandlingarna. I kväll ska jag äta något gott och mysa med min familj. Livet är bra skört, det är ingen av oss som faktiskt vet när/om man blir allvarligt sjuk men en sak vet vi säkert och det är att vi alla ska dö. I bland sköljer allt över mig och oftast när jag är ledig och har tid att tänka och reflektera över livets stora frågor. Jag har varit med om så mycket och är verkligen tacksam över att jag nu är frisk och att jag har familj med två underbara barn som också är friska. Jag vet hur det är att vara nära någon man älskar som är allvarligt sjuk och den maktlöshet jag kände över att inte kunna göra den personen frisk. Jag tänker på mina barn som hade en tuff tid då jag var sjuk, på min man, min bror och pappa som redan gått igenom en cancersjuk person i familjen när min mamma var sjuk och som tillslut dog i sviterna av lungcancer 1995, nu var det min tur att få cancer...och för alla (inkl mig själv) var cancer ett neg. laddat ord som var lika med döden. Därför använde vi inte ordet cancer inför våra barn utan sa att jag var sjuk och att jag kanske skulle må illa, tappa hår etc av sjukdomen. Det var tufft för dem men som tur var mådde jag bra under mina behandlingar och jag slapp tappa håret eftersom jag kunde ha en ismössa på mig när jag fick cellgifterna och det gjorde att hårsäckarna tillknäpptes och giftet nådde inte dit ut. Men mycket kom också senare när de förstod att det var en allvarlig sjukdom jag hade haft och också deras egna rädslor av att bli sjuka eftersom jag var så frisk den dagen läkarna sa att jag var sjuk. Det var inget som syntes utanpå kroppen och alla blodvärden var toppenbra, hur kan då en liten ärta på halsen orsaka en så allvarlig sjukdom?

Något jag gjorde flera gånger om dagen då jag var sjuk var att upprepa ett mantra för mig själv där jag sa: jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk... och så hittade jag en lyckokänsla i kroppen som förhoppningsvis frigjorde en massa endorfiner som hjälpte till att läka kroppen. Självklart var jag också ute i skogen på långa promenader med hundarna. Det är klart att cellgifter och strålningen var det som gjorde mig frisk men jag tror mycket på att lokalisera positiva känslotillstånd i kroppen för att må bra.

Jag hade en fantastisk kvinnlig läkare på Hematologen. Hon fick mig att känna det som om jag hadefått en kraftigare typ av förkylning och sa ofta: dig ska vi bota! Det är sånt som jag behövde höra. Hon var så professionell, hon såg min ångest och hörde min oro och fick mig att bli lugnare. Hon hade ett bemötande som var fantastiskt på många sätt, för det värsta som kunde hända mig var att jag skulle få en läkare som antingen tittade på mig med sorgsna spanielögon och som tyckte synd om mig eller en person som inte hade förmågan att lyssna och försöka sätta sig in i hur jag upplevde sjukdomen. När jag pratade med henne om varför just jag skulle få cancer svarade hon att jag skulle vara tacksam över att jag fått en av alla 300 olika cancerdiagnoserna för den här hade en god prognos, det kunde vara värre och det enda som skiljer oss åt är att jag vet om att jag är sjuk och kan behandla men vi andra vet inte när vi blir sjuka eller i vilken form ännu. Jag kom ihåg en gång när jag ringde på hennes telefon och kände allt möjligt i kroppen och var hysterisk så sa hon lugn, nej du Annica nu är du en riktig neurotiker och nu ska du få svar på alla dina frågor....efter det samtalet var jag lugn en tid igen.

2009 när jag skulle på återbesök fick jag beskedet att min läkare hade avlidit i sviterna av en hjärtinfarkt. Hon hade segnat ner innanför dörren i sitt hem på hallgolvet efter att ha varit ute i julstressen och julhandlat (hon hade precis blivit mormor). Ja min läkare hade rätt. Vi vet ingenting om hur morgondagen eller ens nästa timme ser ut, plötsligt kan hela ens liv kastas omkull. Det vi kan göra är att njuta av varje tid som vi känner oss tillfreds med livet, sluta stressa och glädjas åt de små guldkornen i livet för de är många om man bara tar sig tid att upptäcka dem, behåll sen känslan och lagra den och ta fram den i stunder då det känns motigare i livet.

Kram

Besök hos Mironik´s kennel igen

I går åkte jag till Monika på kennel Mironik´s i Alunda för att träffa "Vilda" igen, nu var de 6 veckor gamla och när jag kom fram var alla utomhus. Jag hade med mig en vetbed som jag lät vara kvar där så att det ska finnas lite trygga dofter med oss hem när det är dags.

Jag träffade också Ingela Pettersson som ska ha en hanvalp ur kullen. Det var så roligt att träffa både valparna och Monika och Ingela som har så lång erfarenhet av både hundträning och collie!

Vår lilla "Vilda" kommer att göra skäl för att heta Vilda vill jag lova! Så häftig hund med massor av attityd, kamp, social och jäklar anamma. Det var så man blev tårögd av lycka när hon for runt och bet och slet i allt samt pussades och svansen gick som en propeller.

På förmiddagen när jag var ute på promenad i skogen med Zäta var det så nära att han blev huggormsbiten! Han sprang precis förbi änden av en huggorm som låg helt utsträckt på stigen framför. Jag fick stanna Zäta eftersom det här var precis i slutet av stigen där vår bil stod parkerad utmed stora vägen. Zäta fick stanna men tydligen tyckte ormen att han var alldeles för nära för den reste sig upp mot Zäta och fräste och väste som en katt! Har aldrig hört det tidigare. Som tur var kan Zäta backa på kommamdo så han backade ut nå´n meter till innan jag kunde få bort ormen och själv ta mig till bilen. Jag rös hela vägen hem i bilen men är så glad över att han inte blev ormbiten.

I går kväll kunde jag inte hålla mig utan åkte till klubben halv nio och tränade lite lydnad, det var ju lite svalare ute den tiden. Jag tränade på rutan, fjärren och kvartshalter och metallapporten. Det gick riktigt bra trots att metallen inte är Zätas favorit tar han den och kommer in men greppet är inte det bästa. Har nu anmält mig till tävling i höst, vill gärna ha ett mål att träna mot så i kväll ska jag upp igen och trana med Annica och Prima.

Sommarlov

Nu äntligen har jag gått på sommarlov! Känns helt underbart att få vara ledig så länge på sommaren. Jag och Amanda har också varit och hälsat på lilla "Vilda" som den nya familjemedlemmen kommer att heta. Vi hoppas på att vi får köpa tik nr 2 för hon verkar vara en liten tjej med skinn på näsan och lite "full ifan" i blicken =)

Hela kullen var otroligt fina och sociala så allt känns bara bra!

Har redan varit nere hos Angelica på zooaffären och titytat ut ett fint rosa (!) halsband som kommer att passa henne perfekt! Så roligt och få handla nya saker.

I helgen var jag och Annica (Prima) och tittade på lydnads SM i Solna. Vädrets makter var dock inte med oss men det gjorde inget, såg många fina agility och lydnadsekipage och träffade massor av gamla och nygamla bekanta!

Tänkte för mig själv att det här är livet, att trotsa vädret och fylla sina dagar med det jag mår bra av, nämligen hundträning, skogspromenader, vänner och en o annan ridtur.

Ska ha det som motto när jag börjar jobba igen i mitten av augusti, att fylla mina dagar med något kul=))

Har också börjat träna Zäta igen, fick nog en hel del inspiration av SM och alla vänner. Zäta njuter i fulla drag och så även jag! Häromdagen när jag skulle hjälpa en vän med sina två hundar var Zäta med som "kurshund" och jag tänkte att; gud vad han kan konsten att koppla av och på...hela tiden var han runt mig medan jag pratade och vid minsta vink kom han in fullt på och gjorde det jag bad om för att i nästa minut ligga ner och koppla av på planen med ögonen stängda.

Fokus i vår träning är nu att återuppta rutan igen och nöta in position sen hoppas jag på att kunna starta en till lyd 3:a igen till hösten eller sensommaren! Skulle vara så kul om det blev en uppflyttning ionnan vintern. Hoppas ni alla mår bra!

Kram

Nytillskott!

I dag har Amanda och jag varit hos Monica på Mironiks kennel där vår blivande familjemedlem föds upp. I dag var de tre veckor gamla men ändå fulla av liv och rörelser. De vinglade fram med krökt svans över ryggen och visade redan att de är redo att ta för sig av livet! Helt fantastiskt tycker jag att dessa individer kommer att förgylla tillvaron hos ett antal familjer med allt vad det innebär. Nästa gång vi kommer att hälsa på är de 5 veckor så då har det hänt grejer. Vi får se om vi kan hålla oss i 14 dagar.
Dagarna med Njörvar går bara bra, snart släpps han ut på sommarbete vilket är en fröjd att se. Nackdelen är att han trots banthage nattetid ändå får ett riktigt rejält sommarhull. Fast är man 17 år så ska man väl få ha lite hull på kroppen sommartid.
I dag tävlade duktiga Annica och Prima sin första lydnadstävling och det slutade med ett 1:a pris och en 1:a placering!!! Ett stort grattis till detta duktiga ekipage. Kommer att bli riktigt roligt att följa deras tävlingskarriär framöver.
Snart stundar ett välförtjänt sommarlov, känns efterlängtat vill jag lova...
Må så gott och ta hand om varandra. Kram