Hej allesammans!
Har nu kommit hem från norrlandsvistelsen hos min pappa och Anita samt hos min moster Karin och Per-Olof. Det känns nästan övermäktigt att skriva blogg när det är så mycket som vi gjort och vill tala om men jag får ta det i korta drag så ni orkar läsa klart!
Vi började semestern med att åka upp till Karin och Per-Olof i vackra Digernäset i Jämtland. Där skulle vi fira en jubilar som fyllde 60 år, nämligen Per-Olof. Det blev en jättelyckad fest med mycket god mat (min moster är fenomenal på att tillaga all mat själv!) och trevliga människor (47st tror jag). Jag gick motvilligt och lade mig när klockan var midnatt (har svårt att lämna utsikten och de underbara ljusa nätterna) och Micke kom insläntrande vid 03.00 på morgonen, glad i hågen! Som sagt en riktigt trevlig fest!
På Digernäset fick jag även träffa mina kusiner Mikael och Stefan med deras familjer, alltid roligt för det blir ju inte så ofta. Stefan har numera två underbara tvillingflickor vid namn, Elida och Hermine (1,5 år gamla) och Mikael har en ljuvlig dotter vid namn Nellie 1 år och så fick jag ju träffa deras kelpievalp Zita som ser ut att bli en riktigt trevlig hund (bilder på henne finns i familjealbumet).
I år igen gjorde vi den fantastiska trippen att ta c:a 20 får över fjället till ett bete. De lastas i transport i Fäviken och lastas ur vid en traktorväg där trippen startar. I år hade vi sån tur så vi fick hjälp av en jättetrevlig kille vid namn Fredrik och hans hund CMM's Bill, en trefärgad hane som var 4år och som Fredrik köpte grundtränad. Vilken tur! Bill och Zäta jobbade bra i hop! Bill hade en rolig variant av att få fåren att röra sig framåt om det blev stopp, en riktig sidtackling så blev det fart. Det gick riktigt bra, men en tacka var tjurig och vände upp mot hundarna hela tiden och i ett svagt ögonblick satte hon fart och stångade Zäta rakt i sidan! Jag riktigt hörde hur luften liksom gick ur....och tänkte att nu har han brutit revbenen. Zätas reaktion blev ASFÖRBANNAD!!! Han skällde till en gång sen liksom flög han på tackan och högg henne ett flertal gånger i sidan. Så arg! Ni kan gissa att han inte släppte henne med blicken under de timmar som var kvar, han visste exakt var hon befann sig någonstans i flocken. Bill blev också stångad när han vände baken till en gång. Det var fantastiskt och se dessa två hundar hur de jobbade ihop och hur de ibland gick på den elaka tackan från varsitt håll! Vilket samarbete! Jag kan berätta att tackan var betydligt mildare i slutet av vår flytt.
Efter 5 dagar hos moster Karin begav vi oss till pappa och Anita. Där har vi badat, fiskat samt shoppat i Härnösand och också fått äran att delta vid en taklagsfest hemma hos pappa och Anita. Anledningen var att de har renoverat i stora huset, hela köket och salen och det blev sååååå fint och Anita har flyttat in! Festen blev även här otroligt lyckad med mycket god mat (kan tala om att Anita också är en mästarinna på att laga god mat!) samt trevliga människor. Som pricken över i kunde också meddelas att pappa och Anita nu har förlovat sig.
Jag hann också vara åskådare på en IK2 tävling hos Nina Melin i Viätt. Hon gjorde många bra rundor med hennes hundar, Ronja 90p, Lot 89p!!!! STORT GRATTIS!
Pappa har varit så snäll och lämnat 5 tackor till Zäta och mig att ha och träna på i sommar. I år blev det riktigt bra tackor som inte var så människoglada och som flyttade sig för Zäta. (se bilder i vallningboken) Det vi la fokus på i år var visselsignaler! Jag hade gett mig f-n på att jag skulle lyckas vissla. Jag beslöt mig för 5 signaler (som jag kunde få fram i pipan) och sedan lade jag munkavel på mig själv! Jag skulle alltså vara tvungen att få fram signalen först innan jag hjälpte till med en verbal hjälp. För mig har visselsignalerna varit ett stort hinder eftersom jag inte tycker om att skrika högt (vilket jag måste när det blir långa avstånd) och jag har velat om vilka signaler som är bra för hunden samtidigt som de måste vara så enkla att jag kan vissla dem! SÅ nu bestämde jag mig för att strunta i allt och bara bestämma mig och sen KÖRA JÄRNET!
Jag tränade c:a 2-3 korta pass om dagen (tänk vad fantastiskt det är när man har nära till egna djur!!!!) och gissa om både Zäta och jag blev trött. Men herregud vad fort det gick ändå att han förstod vad jag ville med mina signaler. Älskade Zäta gjorde ALLT för att det skulle bli rätt och jag gjorde ALLT för att vissla rätt varje gång och det gav som sagt resultat. Så roligt även om han tar fel i bland så känns det ändå så rätt att vissla nu och han är ju så lyhörd och styrbar så tar han fel är det bara att vissla ner honom på en gång och vissla om.
Nu när jag kommit hem har jag också hunnit med att träffa Annica och Prima! Åh vad jag tycker den hunden är kanon. Det uttrycket och den blicken och följsamheten kommer att bli sååå bra framöver. Otroligt vad hon är cool och trygg i sig själv. Annica och Prima har redan starka band i hop, det syns. Jättekul!
Har också varit åskådare på en inofficiell agilitytävling på klubben. Tyvärr blev klockan så mycket så jag och Amanda var tvungna att gå hem och laga middag innan Pernilla och Hedda hade startat! Så synd för jag hade gärna velat se detta duktiga ekipage, men ,men det lär väl bli fler gånger hoppas jag. Kan inte låta bli att bli inspirerad och betagen av den rådande atmosfären som är runt en agilitytävling. Det känns avslappnande och tillåtande och det är människor i alla åldrar och former! Bara det är gott nog för att börja träna agility, sen tycker ju hundarana att det är kanonroligt, det syns också! Och det hundarna tycker är kul brukar ju även förarna tycka är kul, eller hur? Kram kram
Har nu kommit hem från norrlandsvistelsen hos min pappa och Anita samt hos min moster Karin och Per-Olof. Det känns nästan övermäktigt att skriva blogg när det är så mycket som vi gjort och vill tala om men jag får ta det i korta drag så ni orkar läsa klart!
Vi började semestern med att åka upp till Karin och Per-Olof i vackra Digernäset i Jämtland. Där skulle vi fira en jubilar som fyllde 60 år, nämligen Per-Olof. Det blev en jättelyckad fest med mycket god mat (min moster är fenomenal på att tillaga all mat själv!) och trevliga människor (47st tror jag). Jag gick motvilligt och lade mig när klockan var midnatt (har svårt att lämna utsikten och de underbara ljusa nätterna) och Micke kom insläntrande vid 03.00 på morgonen, glad i hågen! Som sagt en riktigt trevlig fest!
På Digernäset fick jag även träffa mina kusiner Mikael och Stefan med deras familjer, alltid roligt för det blir ju inte så ofta. Stefan har numera två underbara tvillingflickor vid namn, Elida och Hermine (1,5 år gamla) och Mikael har en ljuvlig dotter vid namn Nellie 1 år och så fick jag ju träffa deras kelpievalp Zita som ser ut att bli en riktigt trevlig hund (bilder på henne finns i familjealbumet).
I år igen gjorde vi den fantastiska trippen att ta c:a 20 får över fjället till ett bete. De lastas i transport i Fäviken och lastas ur vid en traktorväg där trippen startar. I år hade vi sån tur så vi fick hjälp av en jättetrevlig kille vid namn Fredrik och hans hund CMM's Bill, en trefärgad hane som var 4år och som Fredrik köpte grundtränad. Vilken tur! Bill och Zäta jobbade bra i hop! Bill hade en rolig variant av att få fåren att röra sig framåt om det blev stopp, en riktig sidtackling så blev det fart. Det gick riktigt bra, men en tacka var tjurig och vände upp mot hundarna hela tiden och i ett svagt ögonblick satte hon fart och stångade Zäta rakt i sidan! Jag riktigt hörde hur luften liksom gick ur....och tänkte att nu har han brutit revbenen. Zätas reaktion blev ASFÖRBANNAD!!! Han skällde till en gång sen liksom flög han på tackan och högg henne ett flertal gånger i sidan. Så arg! Ni kan gissa att han inte släppte henne med blicken under de timmar som var kvar, han visste exakt var hon befann sig någonstans i flocken. Bill blev också stångad när han vände baken till en gång. Det var fantastiskt och se dessa två hundar hur de jobbade ihop och hur de ibland gick på den elaka tackan från varsitt håll! Vilket samarbete! Jag kan berätta att tackan var betydligt mildare i slutet av vår flytt.
Efter 5 dagar hos moster Karin begav vi oss till pappa och Anita. Där har vi badat, fiskat samt shoppat i Härnösand och också fått äran att delta vid en taklagsfest hemma hos pappa och Anita. Anledningen var att de har renoverat i stora huset, hela köket och salen och det blev sååååå fint och Anita har flyttat in! Festen blev även här otroligt lyckad med mycket god mat (kan tala om att Anita också är en mästarinna på att laga god mat!) samt trevliga människor. Som pricken över i kunde också meddelas att pappa och Anita nu har förlovat sig.
Jag hann också vara åskådare på en IK2 tävling hos Nina Melin i Viätt. Hon gjorde många bra rundor med hennes hundar, Ronja 90p, Lot 89p!!!! STORT GRATTIS!
Pappa har varit så snäll och lämnat 5 tackor till Zäta och mig att ha och träna på i sommar. I år blev det riktigt bra tackor som inte var så människoglada och som flyttade sig för Zäta. (se bilder i vallningboken) Det vi la fokus på i år var visselsignaler! Jag hade gett mig f-n på att jag skulle lyckas vissla. Jag beslöt mig för 5 signaler (som jag kunde få fram i pipan) och sedan lade jag munkavel på mig själv! Jag skulle alltså vara tvungen att få fram signalen först innan jag hjälpte till med en verbal hjälp. För mig har visselsignalerna varit ett stort hinder eftersom jag inte tycker om att skrika högt (vilket jag måste när det blir långa avstånd) och jag har velat om vilka signaler som är bra för hunden samtidigt som de måste vara så enkla att jag kan vissla dem! SÅ nu bestämde jag mig för att strunta i allt och bara bestämma mig och sen KÖRA JÄRNET!
Jag tränade c:a 2-3 korta pass om dagen (tänk vad fantastiskt det är när man har nära till egna djur!!!!) och gissa om både Zäta och jag blev trött. Men herregud vad fort det gick ändå att han förstod vad jag ville med mina signaler. Älskade Zäta gjorde ALLT för att det skulle bli rätt och jag gjorde ALLT för att vissla rätt varje gång och det gav som sagt resultat. Så roligt även om han tar fel i bland så känns det ändå så rätt att vissla nu och han är ju så lyhörd och styrbar så tar han fel är det bara att vissla ner honom på en gång och vissla om.
Nu när jag kommit hem har jag också hunnit med att träffa Annica och Prima! Åh vad jag tycker den hunden är kanon. Det uttrycket och den blicken och följsamheten kommer att bli sååå bra framöver. Otroligt vad hon är cool och trygg i sig själv. Annica och Prima har redan starka band i hop, det syns. Jättekul!
Har också varit åskådare på en inofficiell agilitytävling på klubben. Tyvärr blev klockan så mycket så jag och Amanda var tvungna att gå hem och laga middag innan Pernilla och Hedda hade startat! Så synd för jag hade gärna velat se detta duktiga ekipage, men ,men det lär väl bli fler gånger hoppas jag. Kan inte låta bli att bli inspirerad och betagen av den rådande atmosfären som är runt en agilitytävling. Det känns avslappnande och tillåtande och det är människor i alla åldrar och former! Bara det är gott nog för att börja träna agility, sen tycker ju hundarana att det är kanonroligt, det syns också! Och det hundarna tycker är kul brukar ju även förarna tycka är kul, eller hur? Kram kram
2 kommentarer:
Du hade kunnat skriva ett ännu längre inlägg, jag hade orkat läsa klart ändå!! Låter som att ni har haft det urhärligt! :D
Kul att ni kom igår, men jag förstår att ni åkte hem, det är mycket väntan i agilityn.
Men det är som du skriver en otroligt trevlig stämning bland agilityfolk ... så man kan gå dit bara för det. :) Håller med dig om Prima, vilken supervalp hon verkar vara!
Kram Pernilla
ps. om det inte är för varmt i helgen så får du gärna komma ner och valla!
Per-Olof och jag tycker också det är roligt när ni kommer till oss, ni vet att för er finns det alltid plats.
Jag tycker det är jättekul när vi vallar fåren och hoppas att jag själv får göra det när Zita blir äldre. Skall åka till en tjej i början på september och få lite hjälp med Zita. Kram
Skicka en kommentar