Mot alla odds!

I går åkte jag ut i svampskogen igen med båda hundarna. Denna gång åkte vi ut till Rialaskogarna vid Largen med omnejd. Kan säga att det kryllade av bilar utmed vägkanterna. På första stället vi var gick vi en bit av roslagsleden tills vi kom upp på ett berg och döm av min förvåning när jag kände igen inhängnaden och huset vi kommit fram till...det var hos Åsa och Anders kennel Wira bruks! Där vände jag och gick tillbaka. Vi skulle ju kunnat hälsa på men jag tror varken Åsas eller mina hundar hade uppskattat att vi kom intrampande där....Jo till tikarna förstås hade Zäta och Nico tyckt om, men inte till hanen och jag tror nog att det skulle varit ömsidigt från deras sida.
Vi gick alltså tillbaka till bilen och flyttade till ett ställe jag tränade sök med Åsa och Anders förut. Där stod redan en bil men det området är så stort och man ser hur långt som helst. Vi var ute över en timme där tills jag hade gått vilse...jag började gå tillbaka för att lista ut vilket håll bilen stod när det hände....Zäta travade på före mig (som vanligt) och Nico efter mig (också som vanligt). Marken vi gick på var både mossa och gamla vita grenar och pinnar när Zäta ryckte till, vände sig om mot mig, blev stående och böjde huvudet in under magen som om det satt något där. Åhh nej tänkte jag nu har det säkert gått in en pinne i ljumsken, fan och jag som är vilse. Jag gick fram och tittade, döm om min förvåning när jag får se en pinne lika tjock som mitt pekfinger som har gått rätt in i snoppen!!!! HUR STORA ÄR ODDSEN FÖR DET??? pinnen sitter ett par cm inne i förhuden och resten av pinnen (c:a 20 cm med en förgrening) står ut utmed magen och bröstkorgen. Nu börjar tankarna att snurra vill jag lova. Jag försökte att dra lite i pinnen men den satt så hårt fast och jag var rädd att göra illa honom och jag kan lova att Zäta inte ville att jag skulle dra i pinnen just då. Stackarn och ändå så cool inför det som hänt. Hade inga koppel med mig och inte visste jag vart jag var heller. Zäta började att bli lite orolig men kunde sitta med pinnen och röra sig men jag var livrädd för att han skulle fastna med den någonstans i nåt ris och slita sönder sig. Ringde till Albano för att tala om att vi var på väg dit och medans jag ringde lyckades Zäta få loss pinnen helt själv och jag kunde pusta ut. Det verkar som om han är helt oskadd efter detta och vi hittade tillslut bilen efter ett tag och kunde åka hem. Tänk vilken tur han hade, älskade Zäta!

Nästa vecka börjar jag mina studier, ska bli sååå kul! Kram