då det var dags för oss att ta det svåra beslutet att låta Nico få somna in för gott. Fy f-n vad det var och är svårt på alla sätt och vis. Nico har ju under flera år varit skruttig på flera fysiska plan men alltid varit glad och pigg i sinnet och alltid kämpat tappert under alla undersökningar. I bland tog jag med honom på en lite längre promenad och han var så glad fastän kroppen inte höll ihop längre.
Efter senaste sjukhusvistelsen då han blev inlagd fann de en tumör på testikeln och jag bestämde mig för att inte operera honom då hans kropp för övrigt inte mådde bra. Det som fick mig att ringa vetrinären var när han inte kunde kontrollera blåsan längre. Han började allt oftare kissa inne och sista gången gick han och gömde sig under bordet i vardagsrummet. Då förstod jag att det var dags att låta han somna in.
Jag tog ledigt från jobbet och tillbringade dagen tillsammans med honom (jag smet iväg till stallet på dagen för att det var så tufft att se honom också och vänta). Vi gick en långpromenad i strålande sol, åt godsaker och kramades. Kvällen innan var jag tvungen att hämta honom och lägga han i sängen under täcket bredvid mig och jag hulkade och grät och nästan krampaktigt försökte hålla honom kvar, efteråt kanske inte det var det bästa för Nico men jag var tvungen .
Jag skulle kunna fylla sidor med hur mycket jag/vi älskade honom och allt vi har gjort tillsammans under 11 år, för mig hade han allt jag kunde önska mig och saknaden är enorm och det kommer aldrig finnas någon hund som kommer lika nära mig som han gjorde.
När så det var dags för att åka bröt jag ihop fullständigt. Amanda hade bestämt sig för att åka med och i efterhand är jag så glad att vi båda fanns med honom tills hjärtat slutat slå...innan han somnade var han så glad, Amanda matade honom med godis och de gjorde sitt pusstrick flera gånger som hon hade lärt honom. Vi grät floder båda två men pratade fina och roliga minnen och busade med honom in i det sista och han somnade in så fridfullt bredvid Amanda.
Shit vad det är jobbigt!!!
